Inte alltid som man tänk sig

Sitter hemma efter förmiddagens träning och blickar framåt med stor motivation för att träna.
Det är nu en tävling kvar som är en nationell tävling i Jönköping. En sista chans att visa vad man går för inför all träning till nästa år. Jag ställer upp på sträckorna 500, 1000 och 5000 meter. Det var inte vad jag tänkte mig i början av denna säsong!

I flera år har jag tränat för att bli bra på 200meter, den kortaste sträckan. Med mycket fartträning och hård styrketräning. Inte bara i flera veckor på vårläger i Florida utan varje dag här hemma. Konkurrensen i Sverige på 200meter är stenhård. Vi har några av världens bästa och snabbaste kanotister. Jag lyckades inte slå mig in där och fick då fundera på om jag ville fortsätta att kämpa för att ta mig dit jag ville eller sluta paddla helt eller ett tredje alternativ att testa  att tävla på dem lite längre sträckorna, 1000meter. Jag ville inte sluta paddla och kände att jag försökt bli snabb på 200meter så pass länge att jag nått min gräns.

När jag kom hem från Florida i våras började jag träna för att kunna orka paddla 1000m. Det sker inte på några dagar. Heller inte några veckor. Inte ens månader. Men jag kände att det är något jag vill testa. Med en okej tävlingssäsong på svensk mark med tanke på hur lite jag tränat för sträckan jag nu gett mig på blev jag uttagen till VM för att paddla K4 1000meter. Det kändes så klart väldigt roligt och motivationen ökade ännu mer.

Vi åkte tyvärr ut i semifinalen på VM och missade B-finalen med 3 tiondelar. Det känns fortfarande väldigt tråkigt att vi inte fick ett till lopp tillsammans i Milano. Vi förbättrade oss med 5 sekunder från försöket och semifinalen var ett bra lopp men absolut inte perfekt. Vi hade tränat en del innan VM tillsammans men för lite och speciellt hade vi tävlat för lite. Faktiskt inget alls tillsammans i den K4:an. Alla i kanoten kände att vi hade mer att ge och kunnat förbättra oss några sekunder till bara genom att få ett till lopp men så är det ibland.

Efter VM åkte jag hem och tränade för att köra den sista tävlingen, höstregattan, medan jag funderade på om jag vill fortsätta satsa på paddlingen. Det kräver så mycket för att bli bäst i världen. Inte bara av mig utan även mina nära och kära. Speciellt min fru som lever med mig (eller utan mig när jag är borta hela tiden). Därför ville jag att vi skulle ta beslutet tillsammans. Jag har en stor drivkraft och motivation till att fortsätta paddla och då för att bli riktigt bra på 1000m.

Carolin har varit med mig i 13 år nu och följt med mig under hela min paddling. Hon är min största källa till kraften att träna så hårt jag gör. Hon är den som sparkar ut mig för att paddla när jag inte orkar. Hon är den som får ta skiten när det inte går bra. Hon är den jag firar med när det går bra. Hon är den jag lutar mig mot när jag behöver stöd. Hon är mitt allt.
När jag säger till henne att jag inte känner mig klar med paddlingen så säger hon, då ska du fortsätta paddla och jag stöttar dig! Hon får lägga mycket åt sidan medan jag fortsätter min satsning mot nya mål och jag älskar henne för hennes stöd och hjälp.

Nu ligger fokus på att träna mer och hårdare för att bli bättre och bäst på 1000meter. Planerar för lite förändringar som ska hjälpa mig att kunna träna mer och lägga mer fokus på min träning.

Vi får se hur det går helt enkelt. Nu är det 1000meter som gäller och inte 200meter. Blir inte alltid som man tänkt sig…

11899979_381110748726176_1149399161725483873_n

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s